Hur tänker folk egentligen?

De är ju en fråga som jag flera gånger om dagen tänker på. Allt från enkla saker som hur dom klär sig eller nått dom säger/skriver till mer allvarliga saker som hur dom tar hand om sig själva och sin familj och hur folk resonerar kring bilinköp och val av bostad.

- "Men ska du sitta och klaga på hur folk beter sig nu?"

- "Ja, jag tänkte faktiskt sitta och vara dryg en stund! Problem?"

Visst är de upp till var och en hur man väljer att leva sina liv, de jag mest undrar över är resonemanget bakom besluten. Eller kanske avsaknaden av resonemang kanske man hellre ska säga? Kommer säkert att trampa på nån tå här men de får du ta, jag har mina åsikter så har du dina!

Det där med klädstil är väl högst personligt och alla har rätt att klä sig som dom anser bäst. Men håll med om att en del verkligen skulle behöva nån som la fram kläder åt dom på morgonen. =)

Och en del personer, kanske även jag, skulle behöva ett filter mellan hjärnan och munnen för att undvika vissa situationer. =)

Men om vi raskt hoppar ner till hur folk behandlar sig själva och sin familj. Nu tror du kanske att de blir nå snack om närståendemisshandel eller likande men icke. Sånt är så självklart att man inte håller på med och lika självklart tycker jag de är tråkigt att inte fler kvinnor (det är i huvudsak dom som står på den mottagande änden) törs stå upp och anmäla sin rubbade man. En sån "man" borde inte få klara sig undan, visst blir de jobbigt med en separation men hur kul liv lever ni tillsammans då? Nej, anmäla skiten och sen ett hårt straff följt av ett öppet register så ingen fler stackare hamnar i klorna på äcklet.

Just, jag skulle ju inte prata o de där. Jag skulle prata om folk som misshandlar sig själva, sånna som jag själv som låter sig själv bli överviktig. Visst smyger de sig på de håller jag med om, men varför ringer inte fler klockor när man inser att man för andra eller kanske tredje gången måste köpa en större storlek än förra gången? För de är ju just då som man märker de så tydligt.

De där filtret ja, jag tror att jag har ett men de är lite glappkontakt i de! För allt som oftast fungerar de bra, för inte säger jag till tjockisen på bussen som bara åker 2 hållplatser: "Men för helvete, du skulle fan inte få kliva av utan åka 3 hållplatser till längre bort och sen GÅ tillbaka!" Men så gör man ju såklart inte. Han vet säkert redan att han behöver gå ner i vikt, men varför gör han inget åt de då? De är de som är den stora frågan, jag antar att han glömt bort hur skönt de är att inte vara så tung. Kom han ihåg de skulle han alldeles säkert gå den där biten istället för att ta bussen.

Det här med motion och träning, de är så vansinnigt beroende av motivation. Har du inget mål som motiverar dig lyckas du inte i längden med bantningsförsöket eller motionsmålet. Hur litet de än är!

Men okej, låt oss gå vidare. Nått som är värre än oss som låter oss själva gå upp i vikt, de är föräldrar som inte tar ansvar för att deras barn inte ska bli överviktiga. Såklart att barn gillar att äta på donken, de är ju gott med hamburgare och man får en leksak. De finns bollhav etc! Inget fel i de, men snälla. Ta lite ansvar, bara för att du inte orkar ta tag i dig själv behöver du väl inte leda ditt barn rätt in i fördärvet?? Tråkigt.

Barn ja, ni som känner mig vet att jag tycker de skulle vara lämplighetsintyg på blivande föräldrar. Allt för många skaffar barn som de handlade om att köpa en ny tröja! Ja, jag vet att även den bästa relationen kan gå i stöpet men snälla nån! Ge er själva en chans att skaffa en stadig grund att stå på innan ni skaffar barn då? Är de för mycket begärt? För barnets skull om inte annat. Jag låter kanske som hämtad ur 1800-talet nu men följande saker tycker jag man rimligen kan begära av blivande föräldrar: Utbildning, jobb, boende och en ekonomi som tål att de kommer en liten kille eller tjej som kostar en hel del pengar. Och detta är då såklart utöver grundkravet att man känner sig trygg i sin relation och har levt tillsammans några år.

Sen är de klart att man kan vilja skola om sig, man kan bli arbetslös eller växa ifrån varandra. Absolut men skaffa inte barn om ni inte har en STADIG grund att stå på! Och detta gäller ju även om barnet inte är helt planerat. För de första finns de ju i dagens läge alla möjligheter att undvika en graviditet men om de nu "råkar" bli en iaf så måste man ju ändå ställa sig frågan? Kommer detta att funka eller ska vi kanske göra en abort? Och med funka menar jag såklart att de ska fungerar tillfredsställande och inte bara med nöd och näppe gå vägen. De är ju tyvärr barnet som blir lidande av den dåliga förberedelsen som föräldrarna gör.

Sen en sista sak som jag rätt ofta funderar på. Hur eller snarare vart folk väljer att bo! För mig är de en gåta hur man kan vilja bo mer än 10-15 minuters bilresa från jobbet, dagis, skola och affär. Speciellt om man bor så till att bägge måste ha en bil för att åka till jobbet, dagis, skola och affär. Jag kan absolut se charmen i att bo på landet med lite större tomt, lugn o ro etc. Men inte om jag var tvungen att åka bil så fort de är nått. Vad är de för fel med att vilja bo så då undrar du kanske något irriterat?

Jo, för de första tiden. Tiden de tar att åka till & från jobbet varje dag, tiden de tar att åka och handla, tiden de tar att skjutsa till div fritidsaktiviteter osv. De är tid som man kan använda till något roligare, som att umgås med familjen istället.

För de andra. Bor man på "vischan" lär man ju vilja ha en hyffsad bil till ditt pendlande. Hyffsade bilar kostar en slant, dels i inköp men sen också i rörliga kostnader som bränsle, värdeminskning, servicekostnader och försäkringar. Pengar som man kan göra nått mycket roligare för att åka bil kors o tvärs. Just bränslekostnaden är ju en het potatis i dagens läge. De gnälls mycket att de är så dyrt o åka bil, ja men åk inte så mycket då? Och en sak är väldigt säkert, de kommer knappast att bli billigare i framtiden.

För de tredje, och detta är kanske den viktigaste punkten bortsett från tiden. Hur mycket avgaser vräker man inte ut med alla sina resor till jobbet, affären, skola, dagis, fritidsaktiviteter, kompisar och liknande? 

Nu har jag säkert retat upp en o annan men fundera på det och ni inser att jag har rätt i de jag säger. Motargument som att de är billigare att köpa ett hus på landet håller inte om du tittar på hur länge du bor där och räknar på vad pendlandet kostar dig. Bara andrabilen äter inom en inte allt för lång tid upp mellanskillnaden till ett hus mer centralt.

Nu kan jag väl iofs tänka mig att de i min ålder som köper eller bygger hus utanför stan idag inte planerar att flytta de närmsta 40 åren iaf. Men som jag skrev, de lär knappast bli billigare att pendla och vad händer med fastighetsmarknaden då för dessa hus?

De enda argumentet som jag inte kan säga emot på är, "Jo, men vi offrar gärna lite tid o pengar för att bo här" Ja, gör de ni. Men miljön då?

Vad leder mitt tänk till då? Ja, bostadsbrist och skenande bostadspriser i stan och ett urbaniserat samhälle är ju inga högoddsare precis. Lösningen? Till o börja med så behövs de alternativ till dagens drivmedel som inte behöver diverse miljöskatter och på så vis gör pendlandet billigare. Då återstår bara tiden som pendlingen tar. Men de kanske löser dig med när vi börjar med flygande bilar som drivs av bananskal?

Nu ska jag ta en löparrunda från mitt mycket centrala boende med kollektivtrafiken utanför dörren.

Puss o kram!